TELEFONNUMMER
CHECKLISTA
1. INLEDNING
2. KRISGRUPPEN I MUNKSNÄS HÖGSTADIESKOLA
3. PRAKTISKA ÅTGÄRDER
3.1. Information
3.2. Dagens program
3.3. Checklista
3.4. Läsvärt
4. KRISFÖRLOPP
4.1. Chockfasen
4.2. Reaktionsfasen
4.3. Bearbetningsfasen
4.4. Nyorienteringsfasen
5. VEM HAR DÖTT?
5.1. Anhörigas död
5.2. Ungdomar och självmord
5.3. Andra dödsfall
5.4. De vuxnas roll
6. ATT FÖRMEDLA DÖDSBUD
7. MARKERING OCH RITUALER I SKOLAN
7.1. Inledning
7.2. Att möta döden
7.3. När en elev dör
7.4. Debriefing
7.5. Markering i hela skolan
7.6. Markering i klassen
8. SAMTAL  I KLASS
8.1. Inledning
8.2. Fakta
8.3. Tankar och reaktioner
8.4. Information
8.5. Avslutning
9. TÄNKVÄRT VID KRIS
 
 
 

1.  INLEDNING

Alla skolor drabbas någon gång av kris. Det händer saker, i skolan och utanför,som berör elever och anställda. Svåra och allvarliga händelser går inte alltid att undvika, men skolan kan förbereda sig, så att en händelse inte skapar onödiga kriser.
Kriser som skakar hela skolan kan utlösas när en elev eller någon av personalen dör, när det inträffar en allvarlig olycka, när någon griper till våld eller hotas av kroppskada. Händelser av det här slaget, eller "nära ögat"' – situationer, väcker starka känslor, också av hjälplöshet, och då kan det vara svårt att handla metodiskt. Att förbereda sig i förväg och göra upp en krisplan hjälper var och en att bevara sin handlingsförmåga i en krissituation och underlättar den psykologiska bearbetningen av händelsen efteråt.

En enskild individ eller en grupp i skolan kan drabbas av en kris, men den kan också beröra hela skolan.  Skolan med alla de vuxna, barn och ungdomar som arbetar där kan vara ett gott stöd för krisdrabbade och skänka dem skydd och trygghet. Alla måste vara beredda att hjälpa varandra.

2. KRISGRUPPEN I MUNKSNÄS HÖGSTADIESKOLA

Krisgruppens sammansättning skall motsvara skolans behov och resurser.

I Munksnäs högstadieskola består krisgruppen av rektor, studiehandledare, speciallärare, kurator, skolhälsovårdare och den klassföreståndare händelsen berör.

I sista hand vilar ansvaret på rektor. Vid en krissituation är det alltid den av skolans personal som råkar vara på plats som ansvarar för att nödvändiga åtgärder vidtas.

Till klassföreståndarens uppgift hör att ta hand om sin klass. Den övriga personalen handlar enligt överenskommelse. KLassföreståndarna känner sina elever, är förtrogna med atmosfären i klassen och vet hur man skall uttrycka sig då man talar om dödsfall och katastrofer.

I allvarliga krissituationer kontaktas Svenska Krisgruppen för skolor och daghem och, beroende på krisens art, den hjälporganisation som är mest lämpad för situationen. Detaljerad telefonlista finns i krismappen.

3. PRAKTISKA ÅTGÄRDER

3.1. HUR GÅR INFORMATIONEN I SKOLAN
Klassföreståndaren meddelar rektor i första hand, i andra hand bitr. rektor. Rektor kontaktar ev. alla klassföreståndare eller alla lärare samt elevvårdspersonal och fastslår ett extra möte. Till skolans krisgrupp hör rektor, kurator, studiehandledare, speciallärare samt hälsovårdspersonal.
Rektor sköter om information (brev) till hemmen samt media. Rektor informerar utbildningsverket, svenska linjen, tfn. 3108 6224 eller växeln, tfn. 3108 600
Rektor underrättar stadens räddningstjänst. Tfn. 112
Rektor underrättar den svenska krisgruppen för daghem och skolor. Se katalogen "Uppgifter om det svenska utbildningsväsendet i Helsingfors" (s. 8 (2002-2003).

3.2. TÄNKVÄRT ANGÅENDE DAGENS PROGRAM
Vad har hänt, vilka personer är inblandade?
Får vi jobba med krisarbete i alla klasser, eller har vårdnadshavaren bett att vi inte skall tala om det som skett?
Vilka klasser har krisarbete?
Tider?
Brev hem?
Är det någon lärare som inte kan behandla detta i klass?
Innan ni går in i klassen...
Vem arrangerar minnesstunden

3.3. CHECKLISTA

 1. Vem är drabbad?
 2. Vad har hänt?
 3. Hur har det skett?
 4. Vilken information har gått ut?
 5. Vem arrangerar minnesstunden?
 6. Uppföljning av speciellt drabbade elever?
 7. Föräldramöten?
 8. Telefonkontakter?
 9. Hembesök?

3.4.     LÄSVÄRT

I kuratorns rum finns en hylla reserverad för litteratur som handlar om att handskas med kriser av olika slag.

4.   KRISER OCH DERAS FÖRLOPP

4.1.    CHOCKFASEN: DET KAN INTE VARA SANT
Varar från ett ögonblick upp till några dygn.
Det är en ändamålsenlig reaktion som hjälper oss att klara av det som skett och som skyddar oss från en kunskap som vi ännu inte är beredda att ta till oss eller uthärda. Under chockfasen registreras i minnet data och intryck som senare kommer att behövas.  Chockreaktionen är en garanti för att vår förmåga att fungera skall bibehållas.
Reaktionema kan variera från ett yttre lugn till förvirring, förtvivlan och hysteriska reaktioner. Olika kroppsliga symptom såsom t ex hjärtklappning, darrningar, yrsel, apati och illamående kan förekomma.

4.2. REAKTIONSFASEN: VARFÖR JUST JAG?
Denna fas kan pågå upp till ett par månader.
Individen kan inte längre förneka det som hänt. Ett inre försvarssystem mobiliseras.  Många människor i reaktionsfasen binder mycken energi i försvar mot det som hänt.  Reaktionsfasen kan kännetecknas av känslokyla, ångest, sårbarhet, sorg, depression, ilska, aggressivitet , isolering, skuld, skam, och självförebråelse. Kroppsliga symptom, såsom trötthet, svaghet, sömnsvårigheter, illamående, magproblem samt huvudvärk, kan förekomma. 

4.3. BEARBETNINGSFAS: LIVET GÅR VIDARE
Denna fas kan pågå i allt från någon till några månader efter det inträffade, till ca ett år.
Under bearbetningsfasen går man igenom traumat och de känslor som är förknippade med det. Man avstår från det som varit och ger utrymme för sorgen. Isoleringen bryts och man börjar blicka framåt.
Bearbetningsfasen kräver ännu ett aktivt arbete. Den krisdrabbade kan plågas av minnes- eller koncentrationssvårigheter och rastlöshet. De mänskliga relationema sätts på hårt prov, man är irriterad och drar sig undan. De fysiska försvaren avtar.

4.4. NYORIENTERINGSFAS: LIVET SEGRAR
Den krisdrabbade börjar långsamt acceptera det som hänt och kan utan smärta
börja tänka på det skedda samt ser möjligheter i det fortsatta livet.

5.     VEM HAR DÖTT?

Barn och ungdomar reagerar liksom vuxna inte bara på ett enda sätt.  Det finns stora skillnader i hur barn och ungdomar reagerar på nyheten att någon är död. Reaktionen är beroende på hur nära kontakten med den som dött har varit. Men det är viktigt att det finns vuxna till hands då den unga har behov att tala om det som hänt. Det är missriktad hänsyn från de vuxnas sida när de underlåter att prata för att de tror att deras egna reaktioner kan skrämma den unga. Tystnad och tigande är alltid en källa till oro och ängslan hos barn och ungdomar.

5.1. ANHÖRIGAS DÖD
Av alla tänkbara dödsfall är det föräldrarnas död som får de största konsekvenserna för ungdomar eftersom en förälder är den som står för kärlek och daglig omsorg. Dödsfallet leder till instabilitet och stora omvälvningar i vardagen.

De flesta barn och ungdomar förnekar också vissa aspekter av det slutgiltiga i föräldrarnas död.  De kommer att hålla delar av verkligheten på avstånd - inte så att kontakten med verkligheten försvinner utan att den känslomässiga tas in gradvis.

Genom att inte kunna tolerera starka känslor kan medvetandet stänga ute alla tankar om det som skett - ungdomarna kan utåt sett vara precis som vanligt. Starka känslor kan visa sig i andra situationer som när de läser en bok, ser en film eller hör andra berätta om plågsamma upplevelser. Ungdomar kan också genom ilska och raseri försöka tvinga föräldrarna att komma tillbaka till livet. Den döde kan finnas i deras tankar starkare och längre än hos många vuxna.

Barn och ungdomar som mister sina föräldrar tycks bli mer utsatta för psykiska problem senare i livet. Risken för framförallt depressioner och självmordstendenser kan öka. Det finns en större risk för att dessa problem ska uppstå om:

- döden kom plötsligt
- det är äldre barn som drabbas
- det saknas stöd från resten av familjen
- det inte finns någon "ersättningsperson"

Barns och ungdomars reaktioner när syskon dör är i stort sett desamma som när en förälder dör, men intensiteten, varaktigheten och följderna är oftast inte så stora på längre sikt.

När ett barn dör påverkas det känslomässiga klimatet i hemmet i hög grad. De syskon som är kvar upplever inte bara en förlust av en lekkamrat och rival, de förlorar också föräldrarnas uppmärksamhet och omsorg under en tid.

Om ett yngre syskon dör, kan skuldkänslorna bli starka genom att man kan ha haft en önskan om att bli av med det yngre syskonet. Om man mister ett äldre syskon, kan man belastas med bördan att bli en ersättning för den förlorade eller uppfylla det som denne skulle bli.

Ett syskons död leder för de övriga barnen till en omfördelning av rollerna som följer på det känslomässiga tomrum som den döde lämnar efter sig.

Ofta kan syskon få för sig att de är mindre viktiga än den döde. Också s.k efterlevnadsskuld är vanlig: "Det skulle inte varit han som dog, utan jag; han var ju så bra på allt."

Skolkamrater kan pumpa på information både när syskonet är sjukt och efter dennes död.
Vissa ungdomar kan uppleva detta så plågsamt att de vägrar gå till skolan.

Vid en far- eller morförälders död kan ungdomar visa sorg och saknad, men oftast är sorgen av en annan karaktär än om ett syskon eller en förälder dör.

Ungdomar har lättare att acceptera och förstå att en gammal människa har dött utifrån deras syn på döden som en avslutning på ett långt liv. Ett sådant dödsfall ifrågasätter inte deras antaganden om livet och döden så starkt. De har därmed lättare att godkänna dödsfallet i både tanke och känsla.

5.2. UNGDOMAR OCH SJÄLVMORD
Självmord skapar en svår situation för de efterlevande, både när det gäller ungdomar och vuxna. För ungdomar väcker sådana dödsfall destruktiva impulser, känslor av hjälplöshet och beroende.

Ungdomar kan tänka mycket på att drivkraften att begå självmord kan vara ärftlig och de kan oroa sig för att de själva skall göra samma sak.

Signaler för självmord kan exempelvis vara: den unga skriver/talar mycket om självmord eller död, ger bort viktiga och kära ägodelar, saknar framtidstro och –planer.

Ungdomar måste få reda på det förfärliga som hänt på en gång, annars slutar de tro på de vuxna: "När de i veckor kunde hålla tyst och inte lät mig få veta, vad är det nu de döljer för mig?" Otillräckliga och felaktiga förklaringar ökar risken för självförebråelse, eftersom de hindrar ungdomarna att diskutera sina egna tankar och fantasier.

Det är viktigt att framhålla att självmord inte är ett sätt att lösa problem.

5.3.     ANDRA DÖDSFALL
En väns död har många gånger mycket större betydelse för ungdomar än vi anar. Att de vuxna inte talar med dem beror på att man som vuxen inte riktigt kan handskas med det att en ung människa dör eftersom det kan hända även ens egna barn. 

För ungdomar är det svårt att visa känslor i kamratgänget, i varje fall när det gäller pojkar, och därför blir det lätt en ensam sorg att bära.

Bitterheten kombinerad med orättvisan i att just han/hon måste dö eller skuld över det att man själv lever gör att känslan att ta den dödes plats eller återförenas med honom kan bli stark.

En väns död kan ses som ett straff för t.ex. en förbjuden lek.

När vänner förlorar sina föräldrar gör de ungdomarna mer sårbara för tanken att detta även kan drabba dem själva. Deras illusion om sårbarhet ersätts av en känsla av otrygghet och insikt om att de själva kan drabbas.

5.4.    KOM IHÅG...
Sorg, längtan och smärta efter föräldrars och andra närståendes död kan komma tillbaka och förstärkas vid minnesdagar som årsdagen för dödsfallet, den dödes födelsedag eller helger som jul och nyår. Var beredd på detta och låt inte sådana dagar förbigås med tystnad. En rituell markering kan vara på sin plats och det hjälper ungdomar att få ett konkret uttryck för det de känner vid dylika tillfällen.

Ibland känner sig vuxna bekymrade över ungdomars "brist på sorg". Det är viktigt att de vuxna inte ställer orealistiska och orimliga krav på hur länge och på vilket sätt barn och ungdomar skall sörja. Det som kan tyckas opassande för vuxna, behöver inte alls upplevas på det sättet av ungdomar.

Vid krissituationer krävs både känslomässig och intellektuell omställning, där de vuxnas fömåga att lyssna, vara deltagande och stödjande blir viktiga för ungdomars utveckling.

6.    ATT FÖRMEDLA DÖDSBUD TILL EN ELEV SOM DRABBATS AV EN NÄRASTÅENDES DÖD

Låt den som skall berätta vad som hänt vara någon som eleven känner tillit för eller till vilken eleven har en bra relation .

Innan man berättar något, bör man skaffa sig all den information som finns att få genom att kontakta tex. polisen eller andra myndigheter.

Välj en lämplig plats där ni kan vara ostörda.

Berätta ärligt och öppet. Ofta behövs en viss mental förberedelse. Budskapet kan sägas direkt,  t.ex.: "Jag vill att du skall förbereda dig på något mycket tråkigt. Det har hänt en olycka med din pappa...". Budskapet om att någon dött skall innehålla de fakta man känner till. Det är mycket viktigt att denna information är korrekt; är man osäker bör man kontrollera först. Det är inte lämpligt att vänta till skoldagens slut eller tills eleven kommer hem med att berätta något så allvarligt.

Reservera gott om tid för eleven så att de reaktioner som kommer kan få sitt utlopp.

Ta inte till fraser som "det kommer nog att ordna sig" eller "tiden läker alla sår".

Låt inte eleven vara ensam, trösta gärna på ett sätt som faller sig naturligt. Kroppskontakt
kan ha en lugnande effekt, men man skall respektera en elev som inte vill ha en sådan närhet.

Efter ett sådant budskap är det viktigt att följa eleven hem eller till den plats, där den övriga familjen hefinner sig.

I samråd med familjen och eleven bör de andra eleverna så snart som möjligt informeras om vad som hänt.

7. MARKERING OCH RITUALER I SKOLAN 

7.1. INLEDNING

Hela skolan berörs av krisen. Vad berättar man, vem berättar, hur och när?
Det är viktigt att de vuxna först blir underrättade om vad som verkligen hänt, då är de bättre förberedda inför elevernas reaktioner och kan bättre behandla saken i sina elevgrupper. Vuxna och barn informeras också om kommande åtgärder. Det är mycket viktigt att man ger korrekt information i stället för att sprida rykten eller fantasier.  EIevernas hem skall informeras. Det är bra om föräldrarna vet om vad som har hänt, då förstår de varför barnet eventuellt reagerar på ett överraskande sätt. Om döden inträffat i skolan eller på skolvägen är det polisens eller läkarens uppgift att underrätta de anhöriga om dödsfallet. Ett dödsbud försöker man alltid överbringa personligen. Vid ett dödsfall måste en polis eller läkare alltid utreda dödsorsaken. Det är viktigt att avtala om vem/vilka som skall hålla kontakt med den avlidna elevens hem (kondoleanser samt överenskommelser och information om skolans åtgärder).

7.2. ATT MÖTA DÖDEN I SKOLAN
Då ett dödsfall drabbar skolsamfundet behöver dess medlemmar
 1) information om det skedda
 2) ritualer som skapar trygghetsramar för mötandet av dödens verklighet
 3) tid och utrymme att bearbeta och förstå sina känslor (debriefing)
 4) en möjlighet att ta emot och ge stöd (socialt nätverk)

Döden väcker ångest hos vuxna och ungdomar, därför undviker man ofta att behandla döden. Men i bästa fall kan skolan erbjuda hjälp åt den som drabbas av en förlust eller skilsmässa. Hjälp med debriefinggrupper kan skolan begära av svenska krisgruppen för daghem och skolor. I skolan är det bra att på förhand fundera över hur man skall förhålla sig till dödsfall. Efter psykisk förberedelse och planering är man bättre rustad för en konfrontation med döden än om man ställs inför en akut situation hel oförberedd.

7.3. NÄR EN ELEV DÖR
När någon dör i en grupp av jämnåriga väcks bland de övriga i gruppen fantasier om att också de själva kan råka ut för samma sak. När en skolkamrat dör borde skolan erbjuda sina elever en trygg plats där de vuxna ger utrymme för känslor av förlust, ångest, hat och rädsla, samt är lyhörda för eventuella självdestruktiva tendenser. Det är viktigt att man uppmuntrar eleverna att fråga och hjälper dem att fundera över det som hänt. Också en tyst sorg måste tillåtas. Vid sidan av diskussion är det också bra att bearbeta ett dödsfall med hjälp av skönlitteratur, lyrik, kreativt skrivande, rollekar, teckning och musik.

7.4.   KAMRATSTÖD – DEBRIEFING
Debriefing är när en grupp samlas för att gå igenom intryck och reaktioner om man varit inblandad vid t.ex. dödsfall, olyckshändelse eller någon annan traumatisk händelse.

Vid debriefing bör man tänka på följande:
 Alla inblandade skall vara med vid samtalet.
 Samtalet skall ske i nära anslutning till händelsen. (Dock ej samma dag.)
 Samtalet måste få ta den tid som behövs. Ofta behövs två till fyra timmar.
Alla som är närvarande skall kunna lita på att det som sägs inte förs vidare till någon annan.
Samtalet kan ledas av en lämplig person i skolan vilken har en god kännedom om hur ett sådant samtal genomförs.
 Alla olika sorters reaktioner är tillåtna.

7.5. MARKERING OCH RITUALER I HELA SKOLAN
Brev hem till föräldrarna
Minnesord av gruppledaren/rektorn
Flaggan på halvstång
Ljus och fotografi av den döda
En lämplig dikt
Sång, musik, en tyst minut
Besök på gravgården, graven, gå med facklor till kyrkan

7.6. MARKERING OCH RITUALER I KLASSEN
Ljus och blommor på elevens pulpet
Skriva dikter, måla, teckna, skriva dagbok 
Diskussion

Om en elev har dött är det bra att diskutera med elevens föräldrar om hur de vill att man tar upp frågan i klassen.

Glöm inte bort sorgearbetet tillsammans med den dödes vänner.

8.       SAMTAL I KLASS

Reservera ordentligt med tid, t.ex. en dubbellektion.
Dödsfall och andra kriser är svåra att tala om; samarbeta gärna med någon annan för eleverna bekant person.
Gör upp en plan för samtalet: inledning, fakta, tankar, reaktioner, information och avslutning.

8.1.     INLEDNING
Redogör för vad ni skall göra de närmaste timmarna och varför det sker.     
Det är viktigt att poängtera att döden väcker många olika känslor och reaktioner, men genom att tala om den, fastän det "gör ont", kan man börja förstå bättre hur andra har det och att man själv får det mindre plågsamt efter en tid.
Följande regler är viktiga: Ingen får efteråt berätta vad någon annan tänkt, känt eller upplevt. Ingen får efteråt kritiseras för hur han/hon reagerat. Ingen kan tala för någon annan. Man måste inte prata, men det är bra om alla berättar hur de fick veta vad som skett.

8.2.    FAKTA
Alla får berätta hur de fick reda på vad som hänt - vad de fått veta av vem och när.
Behovet av konkret information är mycket stort hos barn och ungdomar; det är viktigt att gripa tag i rykten och felaktiga uppfattningar - ångest sprider sig lätt som ringar på vattnet.

8.3.  TANKAR OCH REAKTIONER
Vilka tankar har det skedda väckt (undvik frågan "vad kände du"- den kan ofta mera hämma än främja samtalet), fråga t.ex. vad som var värst för eleven.
Det är viktigt att namnge alla sinnesintryck (syn, hörsel, lukt och känsla); ställ gärna frågan "var det någon annan som reagerade på samma sätt?" så att eleverna får se att de i många avseenden reagerar likartat.
Uppmuntra eleverna att berätta om sina drömmar och rädslor.           
Man kan också låta eleverna teckna eller skriva dikter.              
Uppmuntra gärna eleverna att ta avsked av sin förlorade kamrat.
Försök mobilisera kamratstöd, elevernas omtanke om varandra kan väckas och uppmuntras.

8.4. INFORMATION
Ta upp de trådar som eleverna kommit med, påpeka likheter i reaktionssätt, betona det normala i deras reaktionssätt.
Informera om normala reaktioner, känsior av fruktan, ångest, ilska, hämnd, sorgsenhet, skam, skuld.
Det är viktigt för eleverna att förstå att deras koncentrationsförmåga och minne kan påverkas av det skedda och att det är helt normalt att fortsätta att bearbeta saken i veckor och månader .                  
Ge gärna råd om hur eleverna själva kan arbeta vidare, t.ex. prata med föräldrarna, med vänner, besöka graven/gravgården, skaffa information om händelsen, skriva dikter, dagbok o.s.v.

8.5.   AVSLUTNING
Sammanfatta och planera vad som skall hända efteråt
Uppmana eleverna att vid behov komma och prata med lärare eller elevvårdspersonal 

9. TÄNKVÄRT VID KRIS

Rykten är ofta värre än verkligheten
Ungdomar och alla andra som berörs av krisen skall få veta sanningen
Ungdomar och vuxna reagerar rätt lika vid sorg
Ta hänsyn till elevens/elevernas åsikter
Skicka inte hem elever tidigare p.g.a. ett dödsfall
Försök få eleverna snabbt tillbaka till skolan, rutiner är bra
Om en elev dött behövs det ofta flera samtal i klassen under en längre tid
Den som hjälper behöver också själv hjälp
Pojkar skjuter i högre grad undan tankarna på det som skett. Pojkarna skriver hellre än
pratar om dödsfall
Flickor gråter mera, är mer skrämda och ängsliga, har större koncentrationssvårigheter
Flickor får mer stöd av vänner, talar mera hemma

CHECKLISTA

NÄR EN OLYCKA SKETT

Låt beredskapsplanen träda i kraft
Använd personalen från arbetsgruppen/ kollegiet som assistans för
gruppledaren
Ta vid behov annan personal till hjälp.

FAKTA

Vem är drabbad?
   elev
   lärare

Vad har hänt?
   olycka
   självmord
   allvarlig sjukdom
   annan händelse

Hur har det skett?
   i eller nära skolan
   utanför skolan

Vilken information har gått ut?
   vem ansvar för informationsförmedlingen i skolan
   utanför skolan
   skriftlig informafion
   vem koordinerar

TELEFONNUMMER

DEN SVENSKA KRISGRUPPEN  FÖR DAGHEM OCH SKOLOR
Kontaktinformation Gabriella Ikäheimo 050-553 9695

Se katalogen "Uppgifter om det svenska utbildningsväsendet i Helsingfors". s. 8 (2002-2003)

RÄDDNINGSTJÄNST    112
(AMBULANS, BRANDKÅR, POLIS)
RESERVNUMMER     394 700

POLIS NÖDNUMMER    100 22
RESERVNUMMER     189 4049

HUCS         *4711 (växel)

Barnkliniken, Stenbäcksgatan 11

Barnklinikens jouravdelning 24h      471 72 750
Giftinformationscentralen 24h   471 977

MUNKSNÄS HÄLSOSTATION   *310 4701 

FÖRSAMLINGARNAS SAMTALSTJÄNST 100 72

FOLKHÄLSANS SAMTALSJOUR  0800 151 100
För ungdomar, avgiftsfri, vardagar kl.15-20

KURVI NARKOTIKAPOLIKLINIK 775 077 798

KRISCENTER FÖR UTLÄNNINGAR    685 282 8
Vardagar, kl. 9-15

I början av del 2 av telefonkatalogen finns flera telefonnummer till organisationer som erbjuder stöd och hjälp i kriser.